tisdag 29 september 2009

Jag tackar för mig




Jag har nu funderat i över sex månader på hur Speck! Speck!!Speck!!! ska leva vidare, och har nu bestämt mig för hur jag gör. Jag lägger ner.
För trots att jag det senaste året har haft fantastiska gastronomiupplevelser, träffat spännande människor, lagat mat på en mycket högre nivå än tidigare och rest mycket med fokus på livsmedel och dryck så har jag gjort det i tjänsten. Dessutom innebär mitt jobb även numera att skriva om mat, att förmedla fakta och information till kollegor och kunder, att presentera råvaror och matproducenter på ett säljande vis.

Och jag kan inte göra det på jobbet och sen sitta och göra samma sak här hemma. Det som tidigare var ett fritidsintresse är numera betald arbetstid.
Jag är alltså väldigt lyckligt lottad. Jag får jobba med mitt största intresse, och jag får göra det på det vis jag gör bäst. Men jag har ingen lust att göra samma sak två gånger varje dag. Jag kan inte skriva en redogörelse för hur osttillverkningen går till på Stafva Gårdsmejeri för mina kunder och för säljpersonalen på jobbet, och sen knacka ner samma sak här hemma.

Och även om jag tror att det kan ha ett ganska stort värde, både underhållningsmässigt och faktamässigt, att läsa om när jag stod vid ystningkaret och lyfte 700 liter ostmassa för hand, drack 15 sorters champagne på en dag eller om när jag filéeade färsk helgeflundra i Norge och sen gjorde en tiorättersmenu på den råvaran tillsammans med några av Sveriges bästa matlagare så är faktum det att jag gjorde dom sakerna i tjänsten.

Vad jag än skulle skriva så vore det jobb. Jag kan inte ena stunden prisa en råvara, en kock eller en producent och få betalt för det och sen på kvällen skriva opartiskt om samma upplevelse. Det vore dessutom illojalt mot min arbetsgivare, mina kunder och er som läser här. Den här bloggen håller amatörsfanan högt, och jag låter amatörsfanan stå kvar och säger tack för mig.
Jag är matproffs och tänker inte låtsas som något annat. Ni som också är matproffs kommer säkert att stöta på mig, när vi jobbar alltså.
Kram,
M.F.