tisdag 3 februari 2009

Knivar. Början på ett långtidstest.

(klicka på bilden och kolla in det vackert damaskerade bladet!)

För er som har hängt med här kan jag meddela att det knas jag hade med en utebliven leverans av knivar i höstas nu är utrett och att jag och företaget det gällde har rökt fredspipa och att jag nu som försenad julklapp har fått en av dom vackraste knivar jag nånsin sett.

Dessutom passade jag på att köpa en uppsättning Tojiro Flash till nya provköket på jobbet, där mina kollegor har skaffat ett ställ Wüsthof med vita skaft och ett gäng Global som enligt min uppfattning bara duger till att se bra ut på bild. Det krävs ganska mycket för att jag ska lämna mitt sedan 20 år invanda Victorinoxspår, och gäller det funktion/pris/hållbarhet så finns det nog inget som slår dom knivarna.
Men Tojiro knockade mig totalt. Slog undan benen på mig. Fantastiskt hantverk med en blandning av japanskt smide och fransk form. Även deras Santoku och Usuba-modell fick mig på knä, trots att jag inte gillar japanska knivblad. Och damaskeringen i stålet kan få vem som helst att gå i spinn.
Är jag mutad? Ja, tekniskt sett. Men det hade varit tjänstefel av mig att inte se till att vårt provkök på jobbet har dom bästa knivar som går att få tag på. Det ska vara top of the line, även om jag tänker låsa in knivarna och bara ta fram dom när jag själv jobbar eller när speciellt kunniga gäster finns där. Tojiro Flash kommer (håller redan på att bli) drömkniven för ambitiösa kockar, och då ska den finnas på plats. Det är en del av mitt jobb att veta detta.

Och på den här bloggen kan jag vara hur partisk som helst, så länge jag säger det rakt ut. För övrigt så går jag på Francis Bacons linje: " Ja, jag tog emot mutor. Men det påverkade aldrig mitt beslut".

Jag gillar egentligen DP37-serien mer än Flash eftersom det är en traditionell Sabatierform på handtaget, men den största där har ett blad på 180mm och jag vill ha 250mm på storkniven.
Så det får väl bli en kombination. Flashserien har dessutom en urbeningskniv som ger mig magknip av habegär, och det är inte ofta jag är med om något sånt. Jag stod emot både Mac-knivarna på 80-talet och Global-hypen på slutet av 90-talet*.
Tojiro kommer nog aldrig att bli lika välkänt som Global, för dom gör sig inte lika bra i inredningsreportage eller på TV. Den som däremot jobbar med mat varje dag kommer dock att trivas med dom här knivarna. Den som är sjukligt besatt av bra råvaror och riktiga verktyg kommer att känna på samma sätt som jag även om dom här knivarna kostar fem gånger mer än vad jag är van att betala.
Vill man bara ha bra knivar till vettiga pengar gör man ett bättre köp med några väl utvalda Victorinox.

Så se det här som en början på ett långtidstest. Just nu har jag bara en förbannat fin kniv här hemma (och ett antal på jobbet). Är Tojiro värda Victorinoxpriset x 5 (och ännu mer)?
Än så länge är jag förälskad i dom här knivarna, och det var väldigt länge sedan jag var det. Så lita inte på mig och kom ihåg att jag fick en gratis.
Än så länge så vet jag bara att det är det häftigaste jag känt på i knivväg sedan min första Sabatier från Cordon Bleu 1979.
Om 20 år ska jag berätta om dom är bra eller dåliga, OK?


*faktiskt så var jag inne på Sanelli cirka 1993 för att det var så behagliga gröna gummihandtag, men skaften höll inte i längden för slitage, plastbolstret var i vägen för slipstenen och bladen var i för hårt stål. Annars var dom bra.
Och varför jag inte gillar Global: Metallhandtaget är inte säkert om man har blöt eller kladdig hand, och det leder dessutom kyla från livsmedlet som skäres till handen. Inget problem vid TV-inspelningar, men desto värre om du ska skära 10-50 kg råvaror som håller korrekt temperatur enligt Livsmedelslagen.
Sen är baksidan på bladet vass mot handen, och det är inte något som är kul när du har använt kniven i någon timme. Sen kan man ju fråga någon av alla dom som tappat en Global i golvet om dom tyckte att stålet var hållbart.