lördag 2 oktober 2010

En nyhet? En premiär? En framtida klassiker?


Vit Caprin är en väldigt bra ost. Att så många gårdsmejerier använder den recepturen för att tillverka getost har lett till att vi har många som gör en bra getost. Recepturen är enkel, en pressad getost ympas med vitmögel för att hålla vildmöglet i schack. Kanon.
Men egentligen är inte det här receptet särskilt modernt. Eller rättare sagt, det är ett recept framtaget för en tid då gårdsmejerierna i Sverige inte hade någon marknad. Det kan också uttryckas som att det var ett bra recept för dom som aldrig har gjort ost tidigare. Men det var då. Vit Caprin är med rätta en ost vi kan vara stolta över, och att recepturen finns nertecknad gör att vi kan få till en PGO eller PGI på osten om så skulle önskas.
Dock är Vit Caprin en ganska trist ost, till stor del beroende på att den inte är ett dugg lagrad.
Men så behöver ju inte alltid vara fallet. Rose-Marie Hellquist på Sörmlands Getmejeri lagrar sin Caprin i 12 månader ( nja, inte nu längre, jag har köpt allt som fanns) och det blir en helt annan ost. Faktum är att den är så annorlunda från all annan Vit Caprin att jag föreslog att Rose-Marie skulle börja kalla den för Lagrad Sörmlands Caprin. Stark, salt, aromatisk.
Men saker kan gå fel. Till exempel blev en laddning Vit Caprin smittad med blåmögel i somras.
Svårt att undvika när man gör både vit och blåmögelost, men ofta är det vitmöglet som slår ut det blå. I vilket fall, Rosie smakade på den "förstörda" osten och vart nöjd. Så istället för att kassera den så talade hon om för mig att den var bra och lämnade över ett prov. Jag smakade med en kollega och vi var helt överens: Det här var en mycket bra ost!
Spanjorerna gör ett flertal riktigt bra gethårdostar med blåmögel, och ni som har smakat dom ostarna vet vad vi snackar om. Dock tror jag att det är få som har smakat Sörmlands Blå Caprin. På samma sätt som Burträsksosten genom ett misstag blev Västerbottensost i slutet på 1800-talet kan det här vara ett misstag som gör... en ny framtida klassiker?
Jag har smakat mängder av ost i mitt liv, och testat mycket av det svenska gårds- och bymejerier får fram under de senaste åren. Jag har en favorit som jag tycker mycket väl kan hävda sig på europaplanet i sin kategori, och jag har en tvåa som jag tycker vinner på sin smak av nysyrad grädde och kraftigt blåmögel, men Blå Caprin är nog redan uppe på trean.
En ny svensk ost. Hur många människor får chansen att vara med om det? Hur många människor får möjligheten att marknadsföra en sån här sak?
Ibland är man på rätt plats vid rätt tillfälle. Om någon månad kommer Rosies getter att gå i sin. Till mars-april kommer jag att tjata om en färsk Chêvre, men till senare delen av året kommer jag att tjata om en Blå Caprin. Den är lite för bra för att inte återupptas.

3 kommentarer:

Matte sa...

Tja

Jag måste bara börja med att säga att jag av en händelse snubblade över denna blogg för ganska länge sedan och insåg ganska snabbt att detta inte var den vanliga sörjan av ordbajseri, utan detta var verkligen någonting bra. Jag satt faktiskt och letade efter lite tips kring dansk fläskestek när jag hittade "tomten" som kopierat ditt recept, och därefter snubblade jag in här hos dig.

Det var ju dock med sorg jag insåg att du slutat blogga, men jag har många gånger ramlat in här bara för att få sitta och dregla över allt du skapat. När jag nu ikväll såg att du upptagit ditt bloggande så blev jag sprittandes glad och jag önskar verkligen dig lycka till, och jag kan lova att jag kommer vara en trogen bisittare.

Men nu till min fråga. Jag ser ju att du jobbar med en hel del intressanta produkter, tyvärr är det så att jag inte längre är en del av branschen och jag har därför inte någon möjlighet att beställa direkt från grossister. Finns det något annat sätt för en Skåning att komma över exemplar av de fåglar och korvar du pratar om här på bloggen?

//Matte från Skåne

Markus F sa...

M: Tack för vänliga ord.Tyvärr har jag ingen aning om hur livsmedelsmarknaden ser ut på konsumentsidan i södra Sverige.

Och att du inte får tag på isterbanden är ingen katastrof. Dom är goda och välsmakande och försvarar sin plats på varje matsedel, annars hade det varit värdelöst. Men den stora poängen med dom här isterbanden är att dom är ett bevis på att det går att förena en etisk, miljömedveten djuruppfödning med ekonomisk livsmedelsproduktion och ett effektivt logistikflöde så att en gårdsmärkt korv kan serveras som dagens rätt i en lunchrestaurang.
Nu är det bevisat att det funkar. Dags att gå vidare.

Matte sa...

Det låter som en sund filosofi. Du är inne på en grej som förhoppningsvis kommer att sätta press på dagens livsmedelsjättar när de inser att det faktiskt funkar att saluföra RIKTIG mat som faktiskt går att försvara ur ett både ekonomiskt likväl som ett hållbart perspektiv

Mer sånt, jag håller på dig...