Huitlacoche. Eller Majssvamp, om så önskas.

Det här är väl en dom saker jag inte trodde jag skulle få smaka. Inte för att jag direkt gick och längtade... Men när det helt plötsligt bara dimper ner på jobbet måste man ju testa.

Jag har bara läst om Huitlacoche i vissa hippa amerikanska recept och avfärdat det som något fattiga indianer har käkat. Om valet är att svälta ihjäl eller äta svampinfekterad majs så gör man ju ett försök, eller hur?

Nåväl, det hela började med min kollega Johan. Han blev tillfrågad av en kökschef om den här råvaran gick att få tag på i Sverige. Johan hade aldrig hört talas om det, men när köksmästaren som hade stött på Huitlacoche i sydvästra USA berättade att han hade sett personer med mellanamerikanskt utseende gå omkring på majsfält i Uppland och plocka åt sig svampinfekterad majs förstod Johan att det skulle gå att åstadkomma. Så vid ett besök på Stora Tollby gård på Gotland passade Johan på att ställa frågan. Och visst, dom råkade ju ut för majssvamp, och det fick dom ju kassera. Så Johan bad dom att istället spara årets svampangripna majs och skicka till oss. Och nu dök den alltså upp i förra veckan. Jag var väldigt skeptisk, och ännu värre blev det när jag såg den. Som en majskolv muterad med en korsning av alien, svartmögel och lammhjärna. En annan kollega uttryckte det bra: Det ser inte ut som något man ska äta, det ser ut som något som kommer att äta upp en.

Men det måste ju testas. Jag har sällan varit så skeptisk, för jag var inte helt övertygad om att det vi hade var den korrekta mexikanska formen av Huitlacoche. Ännu värre blev det när jag googlade lite och såg att det fanns likheter mellan den här svampen och mjöldryga. Jag såg framför mig hur mina lemmar skulle börja rycka okontrollerat och min hud börja blöda samtidigt som mitt ansikte skulle domna av. Jag var väldigt noga med att Johan skulle smaka först, han hade gjort lite research på modern Tex-Mex/South West-matlagning och sauterade Huitlacochen med lök, vitlök (gotländsk!) Jalapeno och Ancho samt rivet limeskal. Mina invändningar om att chili, lime och vitlök även funkar för att göra sågspån ätbart struntade han i med hänvisning till att det var på det här viset dom gjorde i Mexiko. Jag replikerade att dom kanske inte hade något val...

Resultatet blev en svart sörja. Men en god svart sörja. Klara toner av svamp, och en mycket aromatisk beska som gick åt kakaohållet. Huitlacoche är en spännande smaksättning. Och svart är dramatiskt i matlagning, så det kommer säkert att bli populärt. Se bara på vad tryffel, caviar eller trumpetsvamp gör för visuellt intryck på en tallrik, så kockarna kommer inte att kunna motstå. Att det sen är en ny smakupplevelse och en närproducerad vara sätter ju pricken över i.

Och jag har uppenbarligen inte dött än, åtta timmar senare.